.

Jag förstår verkligen inte.

Detta var det jag såg fram emot i flera månader, det skulle ju bli så roligt.
Men nu har jag aldrig känt mig så jävla ensam, konstig känsla egentligen.
Men man tar på sig masken och kör på, för man vill inte svika någon.
Två steg fram och fem steg bak ungefär.

Jag hoppas att det fixar sig väldigt snart. Annars vet jag fan inte vad jag gör.
Det skulle faktiskt kunna bli bra, om allt inte bara hängde på mig.