.

igår var jag och några på jensens någonting restaurang och det var en toppenkväll till en början. fett mysig miljö, jättesjyst servitör och bra stämning. men nu önskar jag att vi hade tagit tunnelbanan istället för att gå därifrån, bara.
när jag kom hem hade min special-need katt alfons suttit och kissar ner hela saccosäcken, som jag var tvngen att slänga ut på balkongen. dessutom hade det kommit på mattan under och gardinen bredvid. jag försökte bara spraya ner hela skiten med ajax, men insåg när lukten började bli kväljande att jag kanske borde tvätta allt. så jag duschade mattan, och slängde in gardinen och filten som var placerad på saccosäcken at the time i tvättstugan medans jag kände stressen ta slut på mig. visste inte vad jag skulle göra eller när jag skulle bara få gå och lägga mig, eller NÄR mamma skulle slänga ut min kära katt som vägrar gå på kattlådan. för jag vet att hon kommer göra det någon dag. så jag typ sprang omkring och fixade allt två på natten med gråten i halsen och ett bultande hjärta som verkade helt upprivet efter allt som hade hänt denna kväll, fast visste inte riktigt varför. efter det var jag tvungen att gå ut med katten i typ 45 minuter, och dratta på arslet på vägen hem. tack gud. jag vaknade till det underbara ljudet av min mamma som skrek ner från tvättstugan, när hon hade sett den nerkissade gardinen och filten på golvet. kommer vagt ihåg orden "ska skjuta kattjävlarna, helvete, fan, allt luktar kattpiss" osv. så stressen steg mig till huvudet igen, hjärtat bultade, tror jag fällde en tår. och så somnade jag om med en klump i magen. nu har jag tvättat allt. rummet luktar inte längre, och alf ligger och sover i min säng med sitt varande öra och tratt runt huvudet. men så har jag kvar att byta sängkläder, gå ut med katten som förtvivlat sitter vid dörren varje vaken stund och gör mig ännu mer stressad, ta ut tvätten, säkert laga mat eftersom att mamma jobbar, och diska efter mig eftersom att ingen annan kan göra något i det här huset. dessutom oroar jag mig om alla kommande prov, gymnasievalet som ska göras inom en knapp månad, skolan, kompisarna, allt skit här i världen.
men alla de sakerna som jag nämde ovanför att jag skulle göra, kommer säkert inte bli gjort någon av dom. för jag är bestämd på att sitta här framför datorn i min morgonrock och tycka synd om mig själv hela dagen, eller nånting.

men sarri för att jag dämpade stämningen igår. ni är fortfarande alla mina ho's och kommer alltid att vara.

Jag förstår verkligen inte.

Detta var det jag såg fram emot i flera månader, det skulle ju bli så roligt.
Men nu har jag aldrig känt mig så jävla ensam, konstig känsla egentligen.
Men man tar på sig masken och kör på, för man vill inte svika någon.
Två steg fram och fem steg bak ungefär.

Jag hoppas att det fixar sig väldigt snart. Annars vet jag fan inte vad jag gör.
Det skulle faktiskt kunna bli bra, om allt inte bara hängde på mig.

JAG FÅR DAMP!
NU HADE JAG SKRIVIT ETT INLÄGG PÅ TYP 350 MENINGAR MEN SÅ KLICKADE JAG BORT ALLT.
kort sammanfattning -.-':
jag fryser
jag har fått bankomatkort och höjt min månadspeng till 300 kronor
jag älskar veronica maggio halvt mest av allt inom svensk musik och är peppad att se henne live någongång (andra halvan är kent :3)
haha, visste ni förresten att vincent är roger pontares son?



heihoooooo